Anders Larsson

I den moderna föreningen är inte organisationsformen viktigast.

Anders Larsson, ordförande i Svenska Ishockeyförbundet

Det är viktigare att enas om vad idrottsrörelsen ska uppnå än om hur den ska organiseras. Det säger Anders Larsson, ordförande i branschen Idrott och sedan 2017 den första heltidsordföranden i Svenska Ishockeyförbundet. På så vis utmanar han traditionella föreställningar om den ideella föreningen.

Det är en solig eftermiddag, en av de där riktigt varma dagarna på försommaren då många verkar undra varför allt ska ske samtidigt.

Också för Anders Larsson är det intensiva dagar. Tre dagar innan vi ses på börsbolaget Elekta i Stockholm har han fått förnyat förtroende att leda hockey-Sverige. Dessutom slog Ishockeyförbundets årsmöte fast att ordförandeposten ska vara på heltid.

Det historiska beslutet innebär att Anders lämnar som HR-chef på Elekta, ett företag som tillverkar cancerbehandlingsutrustning och där Anders har stortrivts.

– Det ömmar lite i hjärtat, men kroppen och inte minst kalendern är väldigt tacksamma, säger han om uppbrottet.

Var kommer du nu ha ditt kontor?

– Vi ska försöka hitta en bra lösning. Av princip är jag bara på kansliet när jag har inbokade möten. Vi har en generalsekreterare som leder den dagliga verksamheten, och då ska inte ordföranden häcka runt på kansliet. Min roll är att vara ute på fältet.

Du har gedigen erfarenhet av att leda utifrån både kommersiella och ideella logiker. Hur ser du att dessa logiker i dag vävs samman inom civilsamhället?

– Idrottsrörelsen är ideell och idéburen. Men i dag är det bara att konstatera att vår typ av verksamhet också drivs under kommersiella villkor. Om svensk ishockey brukar jag säga att vi är en slags hybrid. Vi har ideella, kommersiella och samhälleliga logiker att hantera, och det ställer höga krav på ledarskap och organisering.

Ibland möter Anders personer som utifrån sina erfarenhet från näringslivet sätter likhetstecken mellan ideellt och oprofessionellt. Men det är ett feltänk, menar Anders. Likväl har Ishockeyförbundet och andra delar av idrottsrörelsen en uppgift att försöka förändra sådana föreställningar.

Samtidigt vore det ensidigt att påstå att idrottsrörelsen är blott och bart en ideell verksamhet.

– Vår bakgrund är den ideella. Men i den moderna föreningen blir inte associationsformen det viktiga, om det är i regi av en förening, ett aktiebolag eller en kommun som idrotten utövas. Själva idén är – och blir – än viktigare. Det är den som man kommer att samlas kring.

Helgen före vår intervju enades Ishockeyförbundet om den strategiska inriktningen fram till 2022, det år då Svenska Ishockeyförbundet firar 100 år.

Anders kallar årsmötesbeslutet för en ”omdefinition av svensk ishockey”.

– Det är medlemsorganisationen, ishockeyrörelsen, som ska besluta om vision och kärnvärden – alltså vad vi ska stå för och varför vi finns till. Men alla som ansluter sig till den idén är en del av svensk ishockey.

Vad är idén?

– Den har vi sammanfattat i en vision och tre kärnvärden. Vår vision är att vara Sveriges mest engagerade idrott, och de värden vi lyfter fram i vår värdegrund är passion, ansvar och kraften att göra saker tillsammans.

Om detta ska kunna uppnås, upprepar Anders, kan ishockeyn inte endast ha ett ideellt, kommersiellt eller samhälleligt fokus. Ishockeyn måste blanda dessa tre för att kunna bli Sveriges mest engagerade idrott.

Anders ser det som mycket spännande att nu söka förstå hur svensk ishockey kan väva samman dessa tre verksamhetslogiker. Men också utmanande.

Så om Stadium arrangerar sports camps i hockey så är företaget inte en konkurrent utan en del av den svenska ishockeyrörelsen?

– Det är positivt att barn och unga, eller vuxna och pensionärer för den delen, rör på sig – givet att det rimmar med vår idé och att de själva upplever att de står bakom den. På förbundsmötet hade jag supportrarna som exempel, som ju inte alla är medlemmar. Ska vi då säga till dem att de inte är en del av svensk ishockey eftersom de inte är medlemmar? Är det verkligen vettigt? Omvänt finns det supportrar som är medlemmar men beter sig som huliganer. Är de då en del av svensk ishockey? Nej, det är de inte, blir mitt svar.

– Om en aktör är med och bidrar till vad Ishockeyförbundet vill åstadkomma, ska vi då verkligen säga stopp!, ni är inte en del av oss?

Men är det inte en sådan precision som Riksidrottsförbundet har gjort?

– Ja, men vi skiljer oss från Riksidrottsförbundet.

I det här avseendet vill ni utmana idrottsrörelsen i stort?

– Så skulle man kunna säga, och jag är själv övertygad att det behöver göras. Min drivkraft som ordförande är att samla svensk ishockey.

Anders skulle gärna se att all ishockey i Sverige utövas i föreningar. Men så ser det inte ut, och det måste han som ledare förhålla sig till, hävdar han.

Han nämner Svenska Hockeyligan, Svenska Hockeyallsvenskan, Hockeyettan och Svenska Damhockeyligan – fyra intresseorganisationer varav ingen är medlem i Svenska Ishockeyförbundet.

– De här fyra arbetar ju för att tjäna pengar, att kommersialisera och popularisera sin respektive serie. Men att säga att dessa fyra inte är en del av svensk ishockey är för mig helt orimligt.

Mer fokus på idén, och mindre på formen. Det är budskapet som Anders Larsson kommer tillbaka till.

Vad säger de andra medlemmarna inom Arbetsgivaralliansen om detta?

– För oss inom idrotten är Arbetsgivaralliansen i första hand en arbetsgivarorganisation. Om själva verksamheten har vi Riksidrottsförbundet (RF) att förhålla oss till. Och den typen av frågor vi nu har pratat om hanteras oftast i RF-miljö.

Samtidigt är det ju också så, säger Anders, att Arbetsgivaralliansen nu ser över om uppdraget ska vidgas. Om den ska ha en bredare inriktning än arbetsgivarfrågor.

Men eftersom idrotten redan är del av en branschorganisation verkar detta inte lika intressant som för andra medlemsorganisationer.

– Riksidrottsförbundet och Arbetsgivaralliansen tillsammans, det är vår motsvarighet till Svenskt Näringsliv, säger Anders.

Finns det inom Riksidrottsförbundet ändå inte en slags oro för en ökad kommersialisering av idrotten?

– Jo, det hör jag ofta.

Hur uppfattas det då när du så tydligt säger att svensk ishockey måste bejaka de kommersiella inslagen i sporten?

– Det finns en del som skruvar på sig. Men samtidigt, det är ju så här våra villkor ser ut.

– Väljer man Riksidrottsförbundets ansats, att så tydligt slå fast att föreningsformen är basen och ta sin utgångspunkt i organisationen snarare än i själva idén, då väcker det frågor om det är stadgar och årsmöte eller våra idéer och det vi tror på som förenar oss i den framtida föreningen. När dessa samtal är klara är det inte säkert att Svenska Ishockeyförbundet och Riksidrottsförbundet (som vi ju är en del av) landar olika.

Enligt Anders är det ett vägval som står på spel. Om idrottsrörelsen vill vara inkluderande eller inte.

Det som aldrig får tummas på, säger han också, är den demokratiska strukturen. Det är föreningen som bestämmer verksamhetsidé och värdegrund och vilka företrädarna ska vara.

– Det är ovillkorligt. Men om andra vill ansluta sig till det kan vi inte säga nej bara för att de är organiserade på ett annat sätt. Det vore konstigt att lämna dem på perrongen när tåget går.

Hur kommer er nya strategi på kort sikt att märkas?

– När jag blev ordförande 2015 var jag oerhört mån om att få till en god förankring om vad vi menar med svensk hockey. Jag är en tävlingsmänniska och brukar säga att målet är viktigare än resan. Men i det här fallet säger jag nog tvärtom. Det har varit oerhört viktigt med alla de samtal som förts runt om i landet. Det här ska vi fortsätta med, att samla svensk ishockey och skapa en gemensam bild av vad vi vill uppnå.

Berätta om branschkommitténs viktigaste frågor just nu!

– Ett stort antal medlemmar har få anställda och många förtroendevalda. Det innebär att vi pratar mycket om ledarskapets villkor och arbetets tider. På utövarsidan har vi kollektivavtal för högsta ishockeyserien och högsta fotbollsserien. Det blir andra logiker och andra typer av samtal när vi diskuterar utövarsidan. En viktig uppgift är att få fackförbunden att förstå idrottens särskilda förutsättningar och särart på arbetsmarknaden. Om jag spelar fotboll på hög nivå, hur fungerar det då med semesterersättning och föräldraledighet. För mig som gillar både HR och idrott är det här oerhört kul att gräva djupare i.

En fråga som däremot bekymrar är det hot och våld som förekommer på idrottens olika arenor. Mot klubbdirektörer, tränare, domare och sportchefer.

Arbetsgivaralliansen har bildat en arbetsmiljökommitté med uppgift att särskilt fokusera på denna problematik. Anders säger att våldet inom idrotten är en fråga som branschen har högt på sin agenda.

Är det mest inom fotboll och ishockey?

– Ja, men det förekommer i andra idrotter också. Matchfixning är ett annat aktuellt ämne i idrotts-Sverige, och enligt Anders ett fenomen som oftare förekommer i lägre än högre divisioner. I de lägre divisionerna är det i huvudsak ideella spelare, och då blir det inte en strikt arbetsgivarfråga. Fenomenet matchfixning blir då mer en fråga för Riksidrottsförbundet än för Arbetsgivaralliansen.

– Som ordförande i kommittén försöker jag vara noga med att vi håller oss till arbetsgivarfrågorna, så det inte sväller ut och vi för mycket kommer in på Riksidrottsförbundets frågor.

Tar idrottens frågor stort utrymme i Arbetsgivaralliansens styrelse?

– I styrelsen blir det mest den allmänna förvaltningen, alltså övergripande frågor. Jag skulle nog säga att idrotten får hyggligt stort utrymme där. Det finns nog fler skäl: 1) att det är den största branschen, 2) flera personer, därav ordföranden, gillar idrott. Det är helt klart så att våra olika branscher får olika utrymme, så är det.

Enligt Anders är det ett trivsamt styrelseklimat. Stämningen är bra, liksom relationerna mellan styrelse och ledning.

Det är sällan några större avvikande röster.

Vilka trender ser du på arbetsmarknaden i stort?

– Vi är mitt uppe i en stor teknikomställning. Det är viktigt att vara medveten om detta och klargöra vad vi behöver för kompetenser. Det är inget hot att vi kommer att kunna automatisera saker, allt från att parkera bilen till att medlemsregistret sköter sig självt. Det är en möjlighet som skapar förutsättningar för oss att använda resurserna på ett smartare sätt.

– Tänk bara om vi på Arbetsgivaralliansens kansli skulle kunna anställa en person för att arbeta med medlemsstöd, i stället för att den personen arbetar med mer administrativa uppgifter.

Eller utvecklingen i sig kanske inte skapar möjligheter. Det är upp till en själv att det blir så, resonerar Anders.

Är digitaliseringen något ni har högt på dagordningen – inom Ishockeyförbundet och Arbetsgivaralliansen?

– Den finns på dagordningen, men jag skulle inte vilja säga att det är högt upp. Det är liksom utmaningen i den här typen av organisationer. Alla som är där är så befästa av idén och verksamheten. I ett aktiebolag är pengarna målet och verksamheten medlet – och tvärtom i vår verksamhet. Just därför tenderar verksamhetsfrågorna att hamna högst på agendan medan mer business administration, eller vad man ska säga, hamnar lite längre ner. Till exempel frågor kring effektivisering och digitalisering.

Anders använder en triangel som metafor. Det gäller att inte måla in sig i ett hörn. Att inte bara vara i föreningslokalen i sitt tänkande. Det gäller att vara mitt i triangeln, eller om man så vill – kunna spela på flera planer samtidigt.

Ser du några risker med civilsamhällets professionalisering? Med att ta in till exempel kommunikatörer, HR-personer och jurister som inte har en ideell förankring?

– Idén är oerhört viktig att vårda. Att vi anställer folk som verkligen förstår detta och inte befinner sig långt ut i triangelns ena hörn. Min uppgift som ordförande i hockeyn är att ta tillvara medlemmarnas intresse. Att fråga vad de vill.

Det är inte konstigare, säger han, än att Elekta måste ha koll på vad företagets kunder vill.

Finns det i en ideell verksamhet ändå gränser för hur mycket man lyssnar in andras önskemål? Till skillnad från ett kommersiellt sammanhang, där kundernas behov blir viktigast? Om världen utvecklas i en riktning ni inte kan stå för, går det då att hänvisa till att medlemmarna vill detta?

– Jo. Som ordförande har jag ju själv en hel del idéer och kan måla upp framtidsscenarier. Jag har också goda förutsättningar att påverka. Men det är medlemmarna som bestämmer. Det är ungefär som när man har en folkomröstning. Folket har alltid rätt.

Ett förbunds riktning ska inte stakas ut i en liten krets styrelsemedlemmar eller på ett kansli.

Men hypotetiskt: om 7– 8 spelare vore Sverigedemokrater och bara vill ha en viss typ av spelare i laget, finns det då inte gränser för hur ni i ledningen lyssnar in medlemmarnas önskemål?

– I ishockeyn är kompassen satt. Sådana medlemmar som inte ställer upp på våra kärnvärden ska inte vara med på vår resa. Men det är klart, skulle en väldigt bred majoritet vilja ändra, då krävs det stadgeändringar och 2/3 majoritet. Om föreningen skulle utvecklas till något annat, då blir det upp till var och en att fundera på om detta är något man kan stå för. Jag kan inte resonera på något annat sätt än att summan av medlemmarna alltid har rätt. Det betyder inte att varje medlem alltid har det.

En annan viktig trend, menar Anders, är den ökade uppmärksamheten på vad ett hållbart arbetsliv innebär. Att arbeta med socialt ansvar är nästan ett måste i dag om du vill upplevas som en seriös organisation. CSR och hållbarhet har blivit en förtroendefråga, säger han.

– Idéerna blir viktigare. Kolla bara på den kommersiella sidan, där CSR-arbetet (hållbarhetsfrågor), att förknippas med något mer än att bara tjäna pengar, blir viktigare. Att vi på Elekta utformar en verksamhet för att rädda liv, det gör att många är intresserade av att arbeta för oss. Folk känner en stolthet. Det är också det civilsamhället är bra på.

Det finns en attraktion för sakfrågan?

– Ja. Och det är en trend i hela samhället – och som vi kommer att ha nytta av.

I alla åldrar – eller främst yngre?

– Bra fråga, jag träffar många yngre som säger detta, därmed inte sagt att det också gäller äldre.

Har inte ungdomar alltid varit idealister?

– Jo lite kanske, skrattar Anders. Om lönen däremot är viktigast i valet av arbetsgivare tror Anders att det kan vara svårt för civilsamhällets aktörer att konkurrera.

Du måste också trivas i en folkrörelsemiljö, med att det inte på samma sätt är möjligt att peka med hela handen. Saker och ting måste förankras, säger Anders.

Tror du att också högskolor och universitet kommer att ge mer uppmärksamhet åt civilsamhället framöver?

– Vi ser ju redan hur många fler anställda det blir inom idrotten, vilket ökar efterfrågan på Sports Managementutbildningar inom högskolan. Inom Arbetsgivaralliansen har vi tillsammans med Trygghetsrådet TRS erbjudit en så kallad executive-utbildning i samarbete med IFL vid Handelshögskolan. Detta kommer mer och mer, vi är på väg bort mot den tid då den duktiga aktiva spelaren också blev kanslichef. Denna professionalisering av ideella verksamheter är jättebra.

Om fem år, vad har hänt då kring det vi nu talar om? 2022, när ni summerar er strategiplan?

– I samhällelig mening hoppas jag på de goda krafterna. Vi blir otroligt starka när vi drar åt samma håll men också tillåter olikheter. Så hoppas jag också vi kan arbeta inom ishockeyn. Sedan att vi vinner en massa guld?

Vilken klubb hejar du själv på?

– Min moderklubb är Brynäs – och där är jag ständig medlem!

 

Anders Larsson

Ordförande i Svenska Ishockeyförbundet.

Ledamot i Arbetsgivaralliansens styrelse och ordförande för branschen Idrott.

Ledamot i Sveriges Olympiska Kommitté (SOK).

Född 1977. Uppväxt i Gävle och bosatt i Stockholm.

Har tidigare arbetat på Elekta, ReebokCMM Hockey och Stora Enso.

Utbildning: Civilingenjör i industriell ekonomi, Kungliga tekniska högskolan.

Gör helst en ledig dag: Njuter av naturen och stillheten i stugan i Dalarna.