Karin Mattsson Weijber

Idrottsrörelsen är världens bästa nätverk.

Karin Mattsson Weijber, föreläser om ledarskap

I tio år var hon Riksidrottsförbundets ordförande – i dag eftertraktad styrelseledamot och rådgivare. På ett trädgårdscafé på Djurgården mötte Karin Mattsson Weijber upp för ett samtal om ideellt ledarskap. Civilsamhället kan erbjuda det många i dag frågar efter: ett arbete som har stor betydelse för många och som skänker en djupare mening i ens eget liv.

– Jag tycker det är viktigt att vi i civilsamhället orkar stå emot.

Karin Mattsson Weijber talar om förväntningarna på civilsamhället och samverkan med stat och kommun. Aktörer som mottar offentliga medel har ett stort ansvar, säger hon.

Men det betyder inte att civilsamhällets organisationer ska ta på sig allt större beställaruppdrag inom välfärden. Att de borde ta varje tillfälle att "springa dit projektpengar finns".

Om denna fråga – sättet aktörer i civilsamhället ingår kontrakt som utförare – behövs nu fördjupade samtal. Det får inte blir så, säger Karin, att den som fördelar pengar avgör vad den ideella organisationen ska prioritera.

Enligt Karin är själva idrottandet den stora samhällsnyttan. Att idrottsrörelsen utvecklar vad den kan bäst – erbjuda idrott till alla som vill i hela Sverige.

– I ideella verksamheter bestämmer inte politiker och kommunanställda. I våra verksamheter är medlemmarna viktigast, på dem faller ansvaret att definiera uppdrag och syfte. Det måste vi värna, och då försäkra oss om att samverkan med det offentliga inte sker på ett sätt som medlemmarna inte vill eller mäktar med.

Vad är exempel på en sådan problematik?

– I en tid när fler människor kommit till Sverige är det bra att idrottsrörelsen både gör mer och tilldelas extra resurser. Genom att organisera idrott skapar vi fantastiska möjligheter till integration. Men det får inte kantra över så att ett partnerskap med det offentliga minskar vår förmåga att utveckla den ordinarie verksamheten.

NYA BEHOV AV DELAKTIGHET

I tio år var Karin Mattsson Weijber ordförande för Riksidrottsbundet. Rollen i den federativa organisationen gav enorma erfarenheter, inte minst i att hantera inbyggda intressekonflikter.

Många vill nu lära av dessa erfarenheter, vilket för Karins del resulterat i en hel del styrelseuppdrag. Exempel på dessa är World Championship Region i Jämtland Härjedalen AB, Ridskolan Strömsholm AB, Prins Carl Philips och Prinsessan Sofias Stiftelse samt Astrid Lindgrens Värld AB, OK Ekonomisk Förening, Svenska Hockeyligan AB och fastighetsbolaget Wallenstam. Samtalet leder in på relationerna mellan anställda och ideella i civilsamhället. Karin betonar vikten av att ta till vara medlemmarnas idéer, och då bland annat se över de demokratiska strukturerna.

– Det klassiska årsmötet drar inte på samma sätt. Det kan man tycka mycket om, men om årsmötet blir enda kontakten med medlemmarna så skapar man inte den delaktighet som i dag förväntas.

Enligt Karin är många verksamhetsfrågor för komplexa för att få en rättvis behandling på årsmötet.

– För femton år sedan debatterade vi oss fram till en lösning från talarstolen. Det går knappast längre.

Under Karins tid på Riksidrottsförbundet blev ordförandekonferenser ett viktigt steg mot en bättre medlemsdialog.

I dag är utmaningen att förstå och ta tillvara digitaliseringens möjligheter.

– Med hjälp av ny teknik och digitala tjänster kommer vi också kunna utveckla våra fysiska möten. Digitaliseringen är på så vis så mycket mer än en teknikfråga. Om vi använder den för att utveckla våra fysiska möten blir det också en beteendefråga, säger Karin.

Är digitaliseringen ett fenomen som organisationer inte riktigt vet hur de ska hantera?

– Tempot i samhället är oerhört högt i dag medan vi i föreningslivet fortfarande har en viss saktfärdighet. Vissa saker ska ta tid, det ska exempelvis inte vara enkelt att ändra stadgar. Men allt måste inte ta tid!

Vilka blir konsekvenserna av civilsamhällets ökade professionalisering?

– Förr var en förening ganska homogen, det är den inte i dag. Spännvidden ökar.

Sverige toppar många mätningar men utmärker sig negativt i fråga om psykisk ohälsa. Vad beror det på?

– Den ångest och oro som inte är klinisk kan man verkligen fundera över varför den breder ut sig. Jag tror det handlar om 24 timmars-samhället. Teknikutvecklingen går fortare än hur vi människor utvecklas biologiskt. Vår kropp hänger inte riktigt med. Det ställer krav på att kunna sätta gränser – och det är vi olika bra på.

Utmaningen i vår tid blir att välja bort snarare än välja till?

– Ja, precis. Möjligheterna är oändliga, och det måste vi träna oss på att hantera.

Hur gör vi då?

– Jag tror det handlar mycket om att stärka sin självkänsla. Säga ifrån vad som är bra för mig och vad som inte är det. Och jag tror många föräldrar måste hjälpa sina barn med detta. Det hänger också samman med våra ständiga be- kräftelsebehov. Det tror jag framkallar mycket oro, frågor om jag duger och räcker till. Jakten på bekräftelse sliter.

Ser du någon mottrend?

– Jag är inte den bästa trendspanaren, men i mina sociala medier tycker jag att folk bjuder mer på sig själva, att de oftare lägger ut fula porträtt och misslyckade maträtter, skrattar Karin.

Samtalet övergår till civilsamhällets organisationer som arbetsgivare. Om de har den kompetens som behövs för att hantera de många uppdrag de står inför. En stor styrka, säger Karin, är att civilsamhället kan erbjuda det många i dag frågar efter: ett arbete som har stor betydelse för många och som skänker en djupare mening i ens eget liv.

– Det betyder inte att kraven på arbetsgivarna kan sänkas. Lönenivån är lägre många gånger, men man måste vara en professionell arbetsgivare i hur man hanterar medarbetarfrågor, utvecklingssamtal, lönesamtal. I det avseendet kan kraven inte sänkas bara för att många söker sig till civilsamhället med ett brinnande engagemang.

Det är inte alltid så lätt. Inte för en förening med någon enstaka anställd. Och just därför, säger Karin, behövs organisationer som Arbetsgivaralliansen.

– Det är viktigt att ta hjälp. Och jag brukar säga att idrotten är världens bästa nätverk. Du träffar folk inom alla möjliga yrken, från hela landet, alla samhällsklasser. Det innebär att i styrelserna får du tillgång till en väldig kompetens.

Tycker du att civilsamhället och idrottsrörelsen har ett ansvar för demokratisk skolning?

– Ja, jag tycker det är vårt ansvar inom ramen för vår verksamhet. Och gör vi det bra, då kommer det ut många i samhället som fått en demokratisk skolning. Där har vi verkligen ett ansvar, att driva våra demokratiska processer på ett sätt att vi involverar så många som möjligt. Sedan är det en utmaning. Vi kan inte bära och tvinga folk till våra föreningsmöten. Om det inte kommer folk till våra möten måste vi fråga oss vad vi kan göra bättre.

Är det utifrån ett demokrati-skolningsperspektiv som idrott i förening är viktigt?

– Jag tycker det är jätteviktigt med förutsättningar för det. Och viktigt att det offentliga fortsatt prioriterar stöd i form av ekonomiska resurser och anläggningar. Jag tycker inte man ska säga: jaja – bara folk idrottar. Idrottsrörelsen ska ha ett särskilt stöd – just därför att vi bidrar med andra saker än bara idrott. På oss kan man ha andra förväntningar än på en privat aktör. Det är viktigt att det förblir så.

Det innebär dock inte, säger Karin, att hon inte välkomnar konkurrensen från privata aktörer.

– Jag ser det så här: konkurrensen från privata aktörer är resultatet av en ökad efterfrågan och att nya marknader uppstått. Idrott är fantastiskt och många vill idrotta. Om vi då tappar, då måste vi fråga vad det beror på. Om det i princip kostar lika mycket att idrotta i en förening som i privat regi, då är det ett problem eftersom vi inom idrottsrörelsen har stöd från det offentliga. Det måste kosta mindre i en förening – och man kan inte driva sin verksamhet i föreningen utifrån samma lönsamhetsperspektiv som ett privat företag!

Om ett tennisläger i en tennisförening kostar lika mycket som i en tennisakademi, då bör man verkligen fundera på om det är rimligt, tycker Karin.

Det stora stödet till idrotten har historiskt berättigats av att alla har kunnat delta, säger hon. Inte i alla idrotter, men i någon. Det måste idrottsrörelsen fortsatt kämpa för.

– Om vi bara skulle ha idrott i privat regi, då kan vi inte ställa krav på att alla kan vara med. Det har inte en privat aktör skyldighet att leva upp till.

Hur ser du på samverkan mellan civilsamhället och näringslivet i dag? Hur de två samhällssfärerna berikar varandra men också på risker som kan uppstå?

– I grunden ser jag väldigt positivt på den ökade samverkan. Jag tänker att det är ett erkännande av den kompetens som finns inom idrottsrörelsen. Jag har märkt att företag som jag kanske inte trott efterfrågar min erfarenhet i styrelsearbetet. Så sådana samarbeten är ett erkännande av vad ledare i vår sektor kan. Samtidigt tror jag det är viktigt att välja samarbetspartners utifrån ömsesidiga behov, så att samarbetet inte slutar i en bra peng till priset av en förlorad legitimitet.

En forskarstudie visade att personer som till vardags arbetar i näringslivet tar med sig kommersiella logiker in i ideella idrottsstyrelser. Vad är din erfarenhet?

– Jag har sett många dåliga exempel på en bristande förståelse för den ideella verksamhetens logiker, men också många gånger när det blivit väldigt bra med nya perspektiv på våra frågor. En duktig ledare är bra på att överföra kunskap från en situation till en annan – och förstå vad den nya situationen kräver. En dålig ledare är ofta dålig också i andra sammanhang och tror att allt ser ut som i denna persons huvudverksamhet. I dessa fall saknas det respekt, lyhördhet och ödmjukhet. Det ser vi också med personer som varit inne i politiken. En del bidrar med fantastiska erfarenheter, andra drar med sig konflikter och utspelsbeteenden. Det beror väldigt mycket på personen, och när man letar styrelseledamöter bör man lägga lite krut på att ta reda på hur personen ser på sin roll och förmåga att förstå en annan typ av logik. Får man in sådana personer blir det jättebra!

Till sist, är det något du vill skicka med till Arbetsgivaralliansen?

– Att fortsätta jobbet med vad arbetsgivarrollen kräver för stöd. Jag tycker Arbetsgivaralliansen har jättebra förutsättningar, delvis för de är inte alltför stora. De har väldigt många olika medlemmar men ett fokuserat uppdrag. Arbetsgivaralliansen har förutsättningen att vara kvick.

Så du skulle inte i första hand råda Arbetsgivaralliansen att gå samman med fler och på så vis bli större?

– Nej, det skulle jag nog faktiskt inte göra. Jag tror man ska försöka få fler medlemmar och kanske gå ihop med en mindre arbetsgivarorganisation. Men inte gå ihop med någon stor, det tror jag inte.

 

Karin Mattsson Weijber

Föreläser om ledarskap. Ordförande för Länsförsäkringar Jämtland, World Championships Region 2019 Jämtland/ Härjedalen AB, Flyinge AB, Ridskolan Strömsholm AB och Prins Carl Philips och Prinsessan Sofias Stiftelse. Styrelseledamot i bland andra Svenska Hockeyligan AB, Wallenstam AB, Astrid Lindgrens Värld AB och Mellanskog.

Ordförande i Riksidrottsförbundet 2005–2015.

Född 1972. Född och uppväxt i Frösön, utanför Östersund, och har efter nästan 20 år i Stockholm och Sörmland precis flyttat tillbaka.

Utbildning: Personalvetare – fil.kand. i sociologi.

På en ledig dag har jag helst inte alltför mycket planerat, utan vill helst umgås med familj och vänner, rida, ägna mig åt mina två hundar, åka skidor om det är vinter och över huvud taget gärna vara utomhus.