Madeleine Hansson har arbetat i näringslivet i 30 år, varav många som administrativ chef. Så en dag, efter fem år på jobbet, lämnade hon investmentbanken Carnegie för Pingströrelsen.
Pingströrelsen var inte obekant. Också därifrån har Madeleine lång erfarenhet, bland annat som medlem i Filadelfia på Rörstrandsgatan i Stockholm – rörelsens största församling och vars byggnad med sin bågformade vita fasad har hög igenkänning bland stadens invånare.
Ändå kan jag inte låta bli att fråga. Skiftet från Carnegie till Pingst, hur var det? Madeleine Hansson skrattar. Jo, hon har fått frågan förut.
– Under senare år i finansbranschen började jag tänka: är det här jag ska vara framöver? Jag trivdes hur bra som helst men kände någonstans att jag ville ägna mig åt något viktigt på ett djupare plan.
Det blev en kort period på Södertörnkyrkan i Huddinge. Men när frågan ställdes om en ledande roll inom Pingst nappade hon direkt.
– Jag minns det som ganska omvälvande faktiskt, övergången från den privata till den ideella sektorn. Dels med tanke på lönenivån, dels på skillnaden i verksamhet.
Berätta mer!
– Det är ett annat sätt att arbeta inom idéburna verksamheter. Ett exempel är alla våra volontärer, som är en enorm kraft men svårt att kräva för mycket av.
I tre år har hon varit direktor för den svenska Pingströrelsens riksorganisation, Pingst – fria församlingar i samverkan. I sambandet med tillträdet blev hon ledamot i branschkommittén Trossamfund och Ekumeniska Organisationer inom Arbetsgivaralliansen. Där är hon sedan ett halvår ordförande, och när vi ses har hon hunnit med två möten i sin nya roll.
Du är van sammanhanget, men ser nu kanske branschen med en något annorlunda blick?
– Jo, så är det ju. Samtidigt har jag viktiga erfarenheter med mig. Det känns bra.
Branschen Trossamfund och Ekumeniska Organisationer består av kyrkliga samfund och Judiska församlingen i Stockholm. Gemensamt är att många i organisationerna drivs av en kallelse. För de flesta är det inte bara ett jobb, utan ett sätt att leva, säger Madeleine.
Att de anställda ger väldigt mycket av sig själva är inte bara positivt.
– Brinner man för sin sak är det lätt att arbeta alldeles för mycket, det är något vi måste vara uppmärksamma på. Många av våra anställda är ju även ideellt engagerade.
För arbetsgivaren, säger Madeleine, är det viktigt att detta blir hanterbart.
En skillnad från näringslivet är löneläget. Enligt Madeleine vet de flesta att det är så, och många hon själv möter väger in det när de väljer att arbeta med något de känner sig kallade till.
Ibland talas det om en slags värdeförskjutning i synen på lön och pengar. Folk vill göra något gott – men villkoren för att göra det måste vara okej. Vad är din bild?
– Jo, det tror vi. Definitivt. Vi talar om det som en av våra utmaningar och arbetar för att ligga bra till lönemässigt. Och i det perspektivet är det en stor fördel att tillhöra Arbetsgivaralliansen. Här kan vi tillsammans reflektera över vad som är skäligt.
Vad ser du för trender på arbetsmarknaden?
– Att allt fler säger att de vill jobba i vår typ av verksamhet. Det idéburna och att få arbeta för människor i utsatthet är tilltalande. Vi ser också att fler unga söker tjänster. I den yngre generationen verkar pengar inte vara allt.
Många vill arbeta med frågor de brinner för. Göra gott – och förändra världen, helt enkelt.
Har inte de unga alltid velat det?
– Jo, men vi märker ändå en skillnad. Både hos oss i Pingst och i branschen som helhet.
Vilka andra trender ser du?
– Att vi går mot ett arbetsliv där också en enklare typ av arbete växer fram. Vi kommer att behöva nya offentliga initiativ efter nedläggningen av det arbetsmarknadspolitiska programmet Fas 3.
Hur svarar era organisationer mot det?
– Vi har utvecklat en bra organisation för att ta hand om personer i utanförskap. Om vi pratar migration och utanförskap i allmänhet så har vi via våra församlingar och nätverk ett upparbetat system. Vi vill ta hand om de som har det svårast – den rollen har en kyrka i samhället.
Men att anställa, det är väl ändå något annat?
– Jo, men också detta gör vi, till exempel genom våra second-hand butiker – bara inom Pingst har vi ett 60-tal. Och många arbetar i våra församlingar, i cafeterian och med annat slags enklare arbete. Vi kan erbjuda en social samvaro, och en väg vidare i arbetslivet.
När den rödgröna regeringen efter valet 2014 skrotade Fas 3 kom Madeleine i kontakt med många som inte längre hade ett arbete att gå till. Hon välkomnar de politiska initiativ som nu tas för att utveckla något annat.
Regeringens kritik var väl att Fas 3 inte innebar "riktiga jobb"?
– Ja, och att Fas 3-jobben inte ledde vidare. De flesta blev kvar där. Men frågan är vad som är alternativet. Man kan från det offentliga inte heller vara så blåögd att man tror att civilsamhället med egna medel kan lösa ett stort samhällsproblem. Vi hjälper gärna till, men kommer inte att klara det utan en skälig ersättning från det offentliga.
Så redan nu har vi i Sverige ett behov av enklare jobb – ett behov du också tror ökar?
– Ja, det tror jag. Lägstalönerna kommer att behöva ses över och politikerna säga att låglönejobb är okej. Det tror jag vi måste acceptera. Hellre ett låglönejobb än att man går arbetslös.
Skulle ni kunna skriva debattartiklar på det temat: Hellre låglönejobb än arbetslös! Eller är det för känsligt?
– Ja, det är känsliga frågor. Vi arbetar jättegärna volontärt och hjälper människor som har det knepigt. Men vi vill jobba underifrån, och inom Pingst har vi varken resurser eller lust att själva ta fajt i medierna. I så fall skulle vi gå samman med våra branschkollegor. Det kanske vi ska göra.
Andra nu viktiga frågor på arbetsmarknaden?
– Många har ju kommit till oss från andra länder, vilket vi ska betrakta som en enorm resurs. Men vi behöver verkligen tänka till. Inte minst ser jag stora möjligheter inom vården och inom skolan – det vill säga inom yrken som blivit krisyrken och där vi i dag skriker efter folk.
Du säger att fler unga söker sig till civilsamhället, och att många vill arbeta med frågor de brinner för. Finns det också annat, till exempel den ökade professionalismen, som gör att civilsamhället framstår attraktivt ur ett arbetstagarperspektiv?
– Ja, det tror jag, även om det ser olika ut, också inom Pingst. Vår biståndsorganisation PMU är väldigt reglerad och möter stora krav från aktörer som Sida och Frivilligorganisationernas Insamlingsråd. Vi har också skolor, vilket även det är en professionaliserad verksamhet, styrd av en rad regelverk. Den kristna vinkeln, om man säger, syns ju inte på samma sätt i den här typen av verksamhet. Vi har en kristen värdegrund, men det finns inga volontärer som påverkar verksamhetens utformning.
Vad ser du för fördelar och risker med civilsamhällets professionalisering?
– Tyvärr tror jag att mer entreprenöriella personer, däribland de som en gång startade våra verksamheter, får allt svårare att passa in. I dag är många av oss alltför uppstyrda och reglerade av myndigheter.
Kan du utveckla?
– Förr var det eldsjälar med en entreprenöriell ådra som startade verksamheter. Så var det med PMU och så var det inom LP-stiftelsens missbruksvård. De såg ett behov, drog i gång en verksamhet och körde därefter på i den stilen. Mer med hjärtat än att man kanske tänkte ekonomiskt alla gånger. Man är entusiast, och sen kör man. I dag skulle inte det fungera. Du måste ha budgetplanering, du måste hantera personalen på rätt sätt. Det finns en massa krav runt verksamheterna som gör att vi inte kan vara entreprenöriella i den grad vi ibland önskar.
Blir civilsamhällets organisationer mer lika arbetsgivare i näringslivet?
– Jag tror vi försöker att bli det. Utmaningen för oss är att vi inte har samma lönenivåer och att vi ibland inte lyckas locka rätt personer.
Samtidigt säger du att den yngre generationen bryr sig mindre om sin lön?
– Hmm, och det är därför vi ändå ser positivt på utvecklingen. Annars hade det varit ett större problem. I dag ser jag att vi kommer att kunna fortsätta med vår verksamhet.
Också positivt, menar Madeleine, är att landets ledande politiker talar varmt om civilsamhället. Politikerna ser att civilsamhället är en kraft att räkna med. Hon säger att något har skett här, och märker ett annat förhållningssätt från politiken än för bara fem år sedan.
En viktig förklaring, tror hon, är hur civilsamhällets aktörer agerade under slutet av 2015 och början av 2016, en tid då väldigt många sökte sig till Sverige i flykt.
– Politikerna ser vår kompetens och våra resurser. Vi är inte alltid så högljudda, men det finns ett otroligt nätverk i våra trossamfund i Sverige.
När förväntningarna ökar, och civilsamhället professionaliseras, vad händer då med det ideella engagemanget?
– Det kan bli svårare att engagera volontärer. Men då måste vi bli mer tydliga med vilka arenor vi vill röra oss på. Inom frågor om migration är det mycket lätt att hitta volontärer. Många vill arbeta med socialt utanförskap. Så det gäller för oss att hitta våra nischer.
– Vi ser också en slags enfrågeengagemang. Du som individ brinner för en sak, till exempel rättvisemärkta varor, och satsar all din tid på det. Folk går mer helhjärtat in för saker. Och då tycker vi samfund att vissa områden har lättare att locka volontärer, inte minst flyktingarbete och migration.
Madeleine ser stor potential i idéburna-offentliga partnerskap, men säger också att ideella organisationer arbetar i motvind i många kommuner. Hon tror inte att civilsamhället på egen hand investerar i storskaliga välfärdsverksamheter – och ett sjukhus i ett trossamfunds regi vore "jätteknepigt". Det är för stora risker och för osäkra pengar.
– De flesta kommuner vill ju dessutom helst se kommunala utförare. Det upplever vi väldigt, väldigt tydligt. Initiativ från civilsamhället är det första en kommun väljer att lägga ned. Det skapar en osäkerhet för oss.
Men ser det inte olika ut i landet? Stockholm är i detta avseende annorlunda än Göteborg?
– Jo, visst, det finns lyckade satsningar. Absolut. Men jag skulle säga att merparten är ett alltför stort risktagande från civilsamhällets sida. Vi känner inte en tillräcklig uppbackning från stat och kommun.
När du samtidigt talar om ett erkännande från politikens sida, handlar det då mer om civilsamhällets förmåga att mobilisera ett ideellt engagemang?
– Jag tror det, och man har ett uttalat förtroende för oss inom trossamfunden och civilsamhället i stort. Men nu är det upp till bevis från regering, riksdag och kommuner. De behöver i handling, inte bara ord, visa att man vill ha med oss som aktörer. Och det i sin tur kräver långsiktiga samverkanslösningar.
Vilka områden tänker du specifikt på?
– På mindre verksamheter inom vård, skola och omsorg. Här skulle vi kunna expandera, och på så vis bidra till ett medmänskligare samhälle. Men då måste vi känna oss trygga med att vi inte är det första som kommunen kan lägga ned. Vi ska känna att vi är en likvärdig aktör.
– I dag känns det som att det offentliga vill ha vår kunskap och våra nätverk, men utan att vilja betala för det. Och då vågar vi inte satsa.
Har ni den kompetens ni behöver?
– Ja, det pratade vi om sist vi sågs i branschkommittén. Vi upplever att vi har rätt personer, stora nätverk och mycket erfarenhet.
Om vi blickar tio år framåt tror Madeleine Hansson att Arbetsgivaralliansen har fler branscher än i dag. I befintliga branscher finns det också goda möjligheter att nå fler arbetsgivare. Marianne säger att styrelsen nu diskuterar hur Arbetsgivaralliansen på bästa sätt ska gå till väga, och om till exempel ett antal personer med särskilt ansvar för medlemsrekrytering bör anställas. Branschen hon själv företräder har också stor potential att växa.
Madeleine anser det önskvärt att Arbetsgivaralliansen går samman med arbetsgivarorganisationer som bedriver ett liknande arbete. Vilka specifika undviker hon att säga, och konstaterar att det är ett känsligt ämne. Civilsamhällets arbetsgivare ska vara fokus. Även om bolag får plats får det inte "bli för mycket vinstdrivande verksamhet".
I dag har Arbetsgivaralliansen en marknadsandel på 6–7 procent, och med en ökad andel skulle den bli en starkare röst för civilsamhället, säger hon.
Om tio år, hur stor andel av marknaden har ni då?
– Då har vi 15!
Madeleine Hansson
Direktor för Riksföreningen Pingst – fria församlingar i samverkan. Ledamot i Arbetsgivaralliansens styrelse, ordförande för branschen Trossamfund och Ekumeniska Organisationer.
Ledamot i Nämnden för Statligt Stöd till trossamfunden (SST) och styrelsen för Ekumeniska centret.
Född 1965. Uppväxt i Huddinge och numera bosatt i Stockholm.
Har arbetat på Carnegie Investment Bank, Alfred Berg Fondkommission, ABN AMRO Bank och Volvo.
Utbildning: Samhällsvetenskap med beteendeinriktning, Huddinge Gymnasium. Diplomerad företagsekonom, Företagsekonomiska institutet. Utbildning i styrelsearbete vid Handelshögskolan i Stockholm.
Gör helst en ledig dag: Tar en härlig MC-tur till ett trevligt café, åker till fritidshuset på Gräsö eller umgås med barn och barnbarn