Martin Ärnlöv säger att det kan framstå naivt, men är själv tämligen säker. Hade civilsamhället varit större hade välfärden varit bättre. I mångt och mycket är det en politisk fråga.
– Det är inte bara upp till oss själva om vi ska bli större. Även politikerna behöver visa det.
Enligt Martin skulle de idéburna aktörerna behöva en slags pappamånad eller miljöbilspremie. Det sa han inte för fem år sedan, men nu allt oftare.
– Många fler skulle kunna arbeta i idéburna välfärdsorganisationer. Inom Sverige skulle det inte handla om en majoritet, och det vet jag inte ens om det är önskvärt. Men säg att 2/3 av välfärden utförs i offentlig regi, 20 procent i privat och 10–15 procent i civilsamhället. Det vore en jättebra mix.
För tio år sedan hade civilsamhället cirka 3 procent av välfärdsmarknaden. Så är det fortfarande. Ett antal idéburna aktörer, däribland Bräcke diakoni, har vuxit under denna period. Men näringslivets företag växer snabbare.
Martin Ärnlöv anser att de offentliga, privata och ideella välfärdsaktörerna kommer med olika drivkrafter och bidrag.
Att välfärden utvecklas till det bättre när offentliga, kommersiella och ideella logiker blandas och utmanar varandra.
– Det offentliga står för rättssäkerheten. De garanterar att det finns en bas och trygghet för alla. De kommersiella gör också mycket bra, inte minst är de vassa entreprenörer och lyckas ofta snabbare än oss effektivisera idéer och driva fram standardiserade metoder. Vi i civilsamhället är den tredje rösten. En röst som inte främst reducerar ett problem till vad som är landstings och kommuners angelägenhet – eller som först vill veta om det går att göra stordrift av en verksamhet. Vår drivkraft är de enskilda människorna. Vi finns där när individer faller utanför och för att vi ser att vi är efterfrågade.
Skulle fler privata företag i välfärden innebära fler aktörer från civilsamhället?
– Nej, det tror jag inte. Däremot så tror jag att båda sfärerna behövs. Och där Sverige är i dag så tror jag inte att vi får fler idéburna genom att ta bort de privata. Däremot skulle vi kunna ha spelregler som gör att de idéburna får en större plats.
När detta skrivs är vinster i välfärden fortfarande en stor debattfråga. Signaler från regeringen är att idéburna organisationer inte kommer att omfattas av det kommande lagförslaget om begränsningar av vinster i välfärden. För detta förslag finns det emellertid inte någon riksdagsmajoritet.
Martin Ärnlöv återkommer till att en viss stimulans är nödvändig om civilsamhället ska växa inom välfärden. En slags motsvarande miljöbilspremie vore ett incitament till att bjuda in fler idéburna utförare i välfärden. Många i sektorn saknar riskkapital, har försiktiga styrelser och är inte så entreprenöriella som aktörer inom näringslivet. Därför behövs en särskild politik för det civila samhällets aktörer.
Leder professionaliseringen av civilsamhället till en spänning mellan de anställda och de ideella?
– Jag tycker inte att det är en motsättning. Mycket av den frågan har dessutom bleknat bort de senaste 10–15 åren. Vi har blivit duktigare på att dra gränser mellan vad vi gör som anställda och vad vi gör i samarbete med volontärer.
Vilka trender ser du inom vård och omsorg i dag?
– Det är ont om högspecialiserad vårdpersonal, det känner vi av mer och mer. Sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor, allmänläkare, socionomer, psykologer utanför storstäderna – inom alla dessa yrken är Sverige i dag i en bristsituation och många inom dessa yrken vill fakturera via eget bolag. Bräcke diakonis arbetsgivarsituation är inte riktigt så akut som den kan vara på andra ställen, vi har fortfarande en trumf på hand i de vi är.
En annan stor fråga är de demografiska utmaningar som Sverige står inför. Stora kullar av vård- och omsorgspersonal kommer att pensioneras de kommande 10–15 åren, påpekar Martin.
– En relaterad utmaning är att ungdomar inte läser vård- och omsorgsprogrammet på gymnasiet. Detta program har en oerhört låg attraktionskraft i dag. På Komvux ser vi däremot ett stort intresse bland nyanlända svenskar. De tror på vad deras yrkesrådgivare säger: nämligen att det kommer att finnas gott om jobb inom de här sektorerna.
Ytterligare viktiga frågor är arbetslivets villkor. Det kan handla om rätten till heltid, lönenivåer, arbetsupplägg, schemaläggning.
– I dessa frågor är fackförbunden mycket engagerade och det finns en politisk laddning kring dem. Det betyder inte att de nu är våra viktigaste frågor, men de bidrar till en debatt om välfärdens villkor som vi på Bräcke diakoni och inom Famna behöver förhålla oss till, säger Martin.
Globala trender som att samhället digitaliseras och robotifieras, hur påverkar det era branscher?
– Det kommer att påverka oss starkt under de närmaste 10–20 åren, och jag tror att det kan innebära att vi lyckas frigöra resurser för annat. Per person på ett äldreboende kostar nattbemanning i dag en miljon kronor. Det betyder att nattbemanningen på ett äldreboende med fyra avdelningar kostar ungefär fyra miljoner kronor om året (eftersom det måste finnas personal på varje avdelning). Samtidigt finns det i dag jättebra kamerasystem – och som inte är integritetskränkande eftersom individerna pixlas. Om du då på ett äldreboende skulle kunna ha två anställda i stället för fyra, ja då skulle vi kunna frigöra två välfärdsmiljoner till insatser på dagen eller till annan välfärd. I det avseendet kommer digitaliseringen betyda väldigt mycket i vår typ av verksamhet.
I Sverige anser vi dock än så länge att detta är oetiskt. Så är det till exempel inte i Holland, säger Martin.
Han tycker att civilsamhället skulle kunna driva på opinionen här. De idéburna slipper ju det som de vinstdrivande företagen anklagas för, att de främst inrättar en kamera för att kunna öka sin vinst. Sådant misstänks inte de ideella för.
Det märks att ämnet engagerar, och under några minuter ger Martin Ärnlöv många exempel på hur digitaliseringen kan förbättra välfärden. Med ny teknik kan risken för fallolyckor lättare upptäckas, kommunikationen förbättras och patienter smidigare diagnostiseras.
Men digitaliseringens genomslag handlar också om i vilken omfattning vi som samhälle accepterar den. På så vis är digitaliseringen inte bara en fråga om nya tjänster, utan också om våra värderingar. Vill vi använda oss av allt som marknaden erbjuder?
Samtalet leder tillbaka till civilsamhällets professionalisering. Om hur trycket på effektivitet och legitimitet bidragit till en ökad professionalisering.
Är en effektivisering av arbetslivet alltid önskvärd? Och är professionaliseringen bra om det innebär att civilsamhället effektiviserar bort jobbmöjligheter för människor utan högre utbildning? För Martin är det en fråga om vad organisationer gör av de resurser som effektivisering och professionalisering kan frigöra.
– På ett äldreboende skulle vi med hjälp av en dator kunna se vilka som sover om natten. Om det frigör pengar, då skulle en av de anställda kunna sitta ned hos den person som inte sover och kanske känner stor oro. Det går alltså att säga att vi får till en kvalitetshänsyn.
Han säger att liknande diskussioner förs inom hemtjänsten.
– Det finns brukare som vaknar så fort de hör nyckeln i dörren. Sedan, efter personalens besök, kan de inte somna om. En del vill mycket hellre bli följda via webbkamera än väckta mitt i natten.
Teknik behöver alltså inte bara innebära ett hastigare och mer effektivt samhälle. Det kan också användas för att göra samhället medmänskligare.
Martin Ärnlöv är samtidigt kritisk till att mer inte händer inom välfärdens verksamheter. Vart och vartannat café har wifi säger han. Men för brukare på landets äldreboenden, som vill använda ny teknik i kontakten med sina barn och barnbarn, går det på flera håll knappt att koppla upp sig.
Vad lockar med att arbeta i civilsamhället i dag?
– Jag tycker att vi ligger rätt i tiden. Det finns ett starkt engagemang och folk upplever att vi arbetar med något meningsfullt. Det betyder å andra sidan inte att det finns en slags gränslös lojalitet med idéburna organisationer som arbetsgivare. Vi måste hela tiden lyfta fram och arbeta med våra värderingar.
Det tycks vara höga förväntningar på civilsamhället i dag – inom världspolitiken liksom i välfärden i Sverige. Samtidigt visade migrationsdebatten 2015 att villkoren snabbt kan förändras. Hur svarar ni mot de till synes högre men ibland också snabbt skiftande förväntningar på civilsamhället?
– Det är en spännande fråga. Civilsamhället består ju av många olika sorters organisationer. Som aktör på en marknad måste Bräcke diakoni förhålla sig till de regler som finns. Om vi inte kan förlika oss med det, då får vi ju antingen förändra inifrån, opinionsbilda för en förändring eller sluta med det vi gör. Sedan finns det andra organisationer som är mer debattglada, som är på barrikaden och som säger att det är skamligt hur välfärden utvecklar sig – men som inte driver någon verksamhet själva. Jag tror att det tydligare kommer visa sig att civilsamhällets organisationer har olika roller inom välfärden.
– Men jag tror du har rätt, formuleringar som "nu måste vi jobba mer med civilsamhället" blir allt vanligare. Men när politiker och andra ser hur små vi är i välfärden så faller ju det på sin egen orimlighet. Jag tror att vi vill och kan göra mer. Men då måste vi ges förutsättningar att bli större.
Om vi sitter här om några år, vad är viktiga saker som har hänt?
– Jag tror, som många andra, att människors förväntningar på att påverka sin vård och omsorg kommer att öka. Det är också så att det kommer bli svårare att hitta system och modeller för att fördela samhällets resurser. Det i sin tur innebär att ökade investeringar av icke-offentliga välfärdsaktörer behövs. Jag tror till exempel att privata och idéburna aktörer kommer att bygga egna äldreboenden i större utsträckning och att digitaliseringen överlag har skapat nya möjligheter.
– En nyckelfråga om civilsamhället ska bli större är att det utformas nya avtal på välfärdsmarknaden. Om vi fortsätter handla upp som i Lagen om offentlig upphandling, då kommer inte idéburen sektor att öka. Jag har nog blivit tuffare i den uppfattningen. För fem år sedan sa jag – vi tar den matchen. Men vi gör inte det.
Skulle Bräcke diakoni och Attendo Care tävla på temat "måltidskoncept" är det inte alls säkert att Bräcke vinner, säger Martin. Han tycker att Attendo och andra privata företag är vassa på att beskriva vad de vill åstadkomma. Ska verksamheter som Bräcke diakoni kunna hävda sig i en upphandling måste de värderas i sin helhet. I en upphandling värderas till exempel inte huruvida vinsten återinvesteras i verksamheten eller inte. Det skulle uppfattas som otillbörlig konkurrens och missgynna de privata företagen.
I den politiska debatten talas det också om enklare jobb. Hur resonerar du?
– Professionalismen kommer öka i välfärden. Det behövs fler högspecialiserade och fler akademiker. Men det finns också sysslor som inte kräver en mastersexamen från vårdhögskolan. Det är klart att det är så. Om du på ett uthålligt sätt skulle ha annan lönebild på några av dina medarbetare så kan du anställa på ett annat sätt. Och då får du strukturera ditt arbete på ett annat sätt.
Skulle ni välkomna lägre löner för att kunna anställa fler?
– Det är en känslig balansgång och en känslig fråga.
Ett kortsiktigt tänk där man inför en incitamentspeng som kommer vara till nästa regeringsskifte, det går inte att ställa om en organisation utifrån det. Men om det vore på det här viset strukturellt sett, att vi kunde plocka in folk på 24 månader så att vi nästan kunde ha råd att ha två anställda i stället för en, då är det klart att det vore en jätteintressant möjlighet för oss att jobba med.
Det är parterna på arbetsmarknaden...
– ... som kan reglera det ja. Men de fackliga organisationerna är inte nödvändigtvis intresserade av det. De vill att deras färdigutbildade sjuksköterskor ska ha rätt till heltid och slippa konstiga schemaläggningar.
– Jag brukar säga så här: Om pengarna räcker till tre heltider på en förskola, blir det då bäst förskola om du har 3.0 tjänster som är där hela dagen, eller blir det bäst om du har 4 där på förmiddagen och 2.2 på eftermiddagen? Många skulle säga att det vore bättre med 4 på förmiddagen. Men att rekrytera en förskollärare som jobbar 4,5 timmar på förmiddagen, det går ju inte eftersom ingen skulle vilja det. Däremot kan du få en arbetslös och nyanländ utan pedagogexamen att ta de jobben. Det är ett jättebra instegsjobb, och alla behöver inte ha en högskoleexamen.
Till sist, vad skulle du vilja skicka med till Arbetsgivaralliansen?
– Att jobba mer proaktivt vad gäller vård- och omsorgsaktörernas och civilsamhällets attraktivitet som arbetsgivare! Jag har större förväntningar på vad arbetsgivarorganisationerna gör i fråga om employer branding. Arbetsgivaralliansen borde arbeta aktivt mot gymnasier, universitet och högskolor genom att ta god plats på deras arbetsmarknadsdagar och visa våra organisationers speciella möjligheter. I det avseendet är vi lite för passiva i dag.
Martin Ärnlöv
Direktor och vd för stiftelsen Bräcke diakoni.
Styrelseordförande i Famna – riksorganisationen för idéburen vård och omsorg
Ledamot i styrelsen för Ersta Sköndal Bräcke högskola och IM – Individuell Människohjälp.
Född 1964. Uppväxt i Alingsås och bosatt i Göteborg.
Har tidigare arbetat på SKF och Akzo Nobel.
Utbildning: Civilekonom, Göteborgs universitet.
Gör helst en ledig dag: Kollar på fotboll – barnens matcher eller IFK Göteborgs.