– Jag hoppas vi inte går mot medlemslösa organisationer.
För ett ögonblick ger Torsten Friberg ett något dystert uttryck. Vi har inte träffats tidigare och mitt intryck är att mannen på andra sidan bordet är en utpräglad optimist. Men vissa ämnen i vårt samtal verkar bekymra. Ett handlar om hur vår tids samhällsengagemang uttrycks.
– Unga människor organiserar sig inte. Det är civilsamhällets största utmaning!
Studier visar att runt hälften av svenskarna är ideellt aktiva. Men Torsten upplever att det livslånga ideella åtagandet inte längre verkar locka – eller kanske snarare få plats i ett samhälle där tempot är högt och krav och ambitioner växer. För en person som Torsten, med ledaruppdrag i över 45 år och vars engagemang blivit en livsstil, är det inte alldeles lätt att förhålla sig till.
– Bland de unga är fler nyktra än tidigare, men de engagerar sig inte i IOGT-NTO:s ungdomsförbund. Många är politiskt aktiva, men ointresserade av partipolitiken. Jag hoppas att detta kan ändras men är svaret skyldig.
Torsten Friberg funderar över vad individualiseringen, civilsamhällets professionalisering och nya former för samhällsengagemang kan betyda för demokratins utveckling. För att föreningar ska bestå och därtill växa behövs medlemmar – och uthålliga sådana. Eller, som han formulerar det: Det byggs inga församlingar om folk bara tror på Gud hemma i soffan.
– Många av oss över 50 år tror ju på den organiserade formen. Vi tror, om man har ett intresse för någonting, att man blir starkare om man organiserar sig. Och för egen del har jag aldrig funderat över när jag ska sluta ta mig an uppdrag.
– Vi i civilsamhället behöver bli bättre på att fånga upp folk. Vi 40-talister har också anledning att vara självkritiska, ibland har vi stått i vägen för de yngre. När nu ideella organisationer än mer professionaliseras är det också viktigt att de som anställs förstår att serva medlemmarna. Ideologiskt är det medlemmarna som ska utveckla verksamheten. De kan inte sitta på läktaren och låta andra spela matchen.
Borde en anställd i en ideell organisation vara medlem och ideellt aktiv i den?
– Ja, i en idérörelse är det en trovärdighetsfråga. Jag kan inte arbeta i en nykterhetsorganisation och själv inte vara nykterist.
TROR PÅ ETT OSYNLIGT LEDARSKAP
Sedan 1970-talet har Torsten Friberg haft otaliga roller inom den ideella sektorn. På de flesta frågor jag ställer får jag snabba svar, men frågan om hans egen skicklighet och varför han om och om igen fått inflytelserika tjänster och förtroendeuppdrag överlåter han till andra att svara på. I stället utvecklar han sin syn på ordförandeuppdraget. Han talar om att vara passionerad för den verksamhet han ytterst ansvarar. Att det i alla organisationer är viktigt att folk känner till ordföranden och att denna förmår att balansera lyhördhet och tydlighet. Torsten tycker inte att en ordförande bör söka rampljuset, den stora scenen ska vara vd:ns eller direktorns. Om en styrelse petar i det operativa blir det inte bra.
– Jag tror på ett ganska osynligt ledarskap. Som ordförande vill jag få folk att synas och skapa harmoni kring sammanträdesbordet. Jag har ju både varit chef och ordförande och kan spelreglerna. Jag skulle aldrig lägga mig i en personalfråga om inte vd önskar det.
Samtalet leder in på ledning och styrning inom den ideella sektorn. Torsten ser inte, vilket en del vill hävda, att ideella styrelser tenderar att vara för mycket operativa och för lite strategiska. Att styrelsemedlemmar i den ideella sektorn ofta har ett stort engagemang för sin verksamhet tycker han är alldeles utmärkt. Och, säger han, inom civilsamhället eftersträvar vi samsyn mellan styrelse och ledning i högre grad än vad näringslivet gör. En vd i näringslivet har ett större ansvar och beslutsmandat än en förbundsdirektör i civilsamhället.
En åsikt han oftare hör är att styrelser i den ideella sektorn inte är professionella.
Men det håller han inte med om.
– Jag tror att man då avser att styrelser borde vara mer kunniga i juridik, personalfrågor, ekonomi och så vidare. Men jag menar att förtroendevalda och anställda i den ideella sektorn är väl så professionella som i andra sam hällssektorer. Och det är inte så, vilket jag också får höra, att civilsamhället överlag har mer att lära av näringslivet än omvänt. Som jag ser det är det näringslivet som har jättemycket att lära av den ideella sektorns företrädare.
I fråga om civilsamhällets professionalisering menar han att mycket stora förändringar ägt rum under de senaste decennierna. Förr kunde det räcka med ett engagemang inom IOGT-NTO för att få anställning som ekonom på kansliet. I dag, säger Torsten, kräver de utbildning från universitet och handelshögskolor. Enligt Torsten finns det risker med att driva professionalismen för långt, bland annat för att det skulle kunna skapa ett för stort gap mellan anställda och frivilliga. Men professionaliseringen av sektorn har hittills varit positiv.
Gör högskoleutbildade då organisationen bättre – eller handlar det om legitimitet mot omvärlden?
– Det handlar nog om både och. I många verksamheter är det ju stora ekonomiska värden vi har att hantera. Ta bara nykterhetsrörelsen där de har ett fastighetsbestånd på 2,5–3 miljarder kronor och en lotteriverksamhet som omsätter en halv miljard. Det krävs ju välutbildade personer att sköta det. Den tid då man cyklade runt med en papplåda och sålde lotter, det var en annan tid.
Torsten upplever att ideella organisationer blivit attraktivare som arbetsgivare. Han märker det på chefsnivå, och säger att det blivit lättare att rekrytera kompetenta chefer. I dag är urvalet stort.
– Det gläder mig att många vill göra karriär inom civilsamhället. Visst, ännu lockas inte det stora antalet från Handelshögskolan till vår sektor – och ännu tränas de nog inte tillräckligt för att göra det. Men många unga jag möter ser de mjuka värdena. De vill arbeta för en viktig sak och drivs av annat än hög lön. Jag upplever också att kraven på oss arbetsgivare ökar. I rekryteringssammanhang faller det inte bara på den som söker jobbet att säga vad man är bra på. Folk vill veta vad vi som arbetsgivare kan erbjuda tillbaka. Här har det skett en gigantisk utveckling, faktiskt.
Vilka andra trender ser du på arbetsmarknaden?
– En stor förändring är att folk i högre grad måste vara beredda på att byta karriär. Det innebär i sin tur att man behöver skaffa sig ny kunskap genom kompletterande akademiska studier. Man måste fortbilda sig ganska grundläggande då och då. Det är min absoluta uppfattning.
Men vad är det då för ny kunskap som behövs – och på vilken nivå behöver vi fortbilda oss?
– Det är inte självklart fler och högre examina som behövs. Och jag ser inte att vi i första hand behöver utbilda oss för att bli effektivare. Än viktigare är att vi stärker de humanistiska inslagen. I jakten på effektivisering håller vi på att springa ifrån de humanistiska värdena. Att vi lever i ett samhälle med större klyftor är ett tecken på det. I dag är vårt samhälle att betrakta som ett 2/3 samhälle.
Om du inte ser att vi i första hand behöver ett effektivare arbetsliv, borde civilsamhällets organisationer då opinionsbilda för att vi ska arbeta mindre?
– Det är tudelat när man för den här typen av resonemang. Jag tror inte att vi ska arbeta mindre för att få mer utrymme på vår fritid. För det är också min uppfattning att vi tidsmässigt i Sverige arbetar ganska lite. Vi arbetar 38–40 timmar i veckan, har fler röda dagar och längre semester än andra länder.
Många arbetar samtidigt hårt och är stressade medan andra har svårt att över huvud taget komma in på arbetsmarknaden…
– Ja, det är ett problem. Det offentliga, näringslivet och vi i civilsamhället måste ha ett öppet sinnelag att ta emot folk som inte har särskilt god utbildning. Men svaret på vad de enkla jobben innebär, det är jättesvårt. För 20 år sedan fanns det på det här kontoret ett antal uppgifter som man antagligen då kallade för de enkla arbetena. Det fanns ett litet tryckeri, det var någon som delade ut posten. Den typen av arbeten finns inte längre.
Vilka frågor är viktigast för Arbetsgivaralliansen just nu?
– En viktig fråga är de avtalade anställningsformerna, som delvis kommer att förändras. Människor kommer i högre grad ha kombinerade anställningar och inom vissa sektorer blir det färre tillsvidareanställda än tidigare. Som arbetsgivare är det viktigt att då och då markera fackets betydelse. Vi behöver en motpart, och det kräver att fackförbunden klarar av att locka medlemmar. En annan fråga är den psykiska ohälsan, och inom Trygghetsrådet TRS är vi unika i att vi tar ansvar för de som blir uppsagda på grund av ohälsa.
– På det stora hela tror jag att vårt uppdrag kommer att vidgas. Det beror på att medlemmarna önskar mer av oss, till exempel när det gäller utbildning inom arbetsgivarområdet. Det kan bli så att vi blir mer aktiva vad gäller chefsutbildningar för våra medlemmar. Vi kommer också fortsatt diskutera om det finns effektivitet att uppnå tillsammans med Arbetsgivarföreningen KFO och IDEA – Arbetsgivarförbundet för ideella organisationer.
Genom samarbete eller samgående?
– Ja, det vet man ju aldrig. Ett exempel hittills är Athene Arbetsgivarservice AB, som ägs gemensamt av oss och KFO. Där har vi blivit betydligt mer effektiva till en billigare penning för våra medlemmar.
Blir det fler branscher?
– Vi tar nu in Huvudmannaförbundet, en arbetsgivarförening för antroposofiskt orienterade verksamheter. Vi ser också att det finns arbetsgivare som inte har arbetsgivartillhörighet, och som vi inte riktigt har grepp om. Sannolikt finns det väldigt många, inte minst inom idrotten. Det kan handla om en liten förening som har en vaktmästare anställd eller en kanslist eller så. Det finns också andra sektorer där vi kan växa, bland annat inom universitetsvärlden. Så detta är en uppgift som vi de närmaste åren ska försöka fokusera på, att bli större. Det är inte bara ett självändamål, utan vi tycker att vi ska fånga upp de arbetsgivare som inte har någon tillhörighet alls. Dessutom anser vi oss väldigt professionella inom området.
Är det fokus på civilsamhället – eller sträcker ni också ut en hand till aktörer i näringslivet?
– Arbetsgivaralliansen i dag skulle inte ha ork och resurser för att ge sig in på näringslivets områden. Och vi ska inte göra det, enligt min uppfattning, i alla fall inte just nu. Men visst, det är ett oskrivet blad.
Mot slutet av intervjun tar Torsten Friberg upp frågor av mer opinionsbildande karaktär. Han tycker att politikerna borde ägna civilsamhället ett större intresse, inte bara utifrån ekonomiska förtecken och inte bara ”tre veckor före valet, då det inte är någon hejd på utspelen hur viktigt civilsamhället är”. Han vill också förändra bilden av att civilsamhället skulle leva på bidrag från det offentliga. Det är långt ifrån så, säger han. Civilsamhällets organisationer skapar oerhörda resurser på egen hand. Samtidigt ser han risker med alltför stora förväntningar på civilsamhället.
– I allt högre grad förväntas vi göra mycket av det som tidigare var kommunernas ansvar.
Men har inte civilsamhällets ledare i någon mån välkomnat och bidragit till en sådan utveckling?
– Jo, men problemet uppstår när det offentliga ger civilsamhället uppdrag – på det offentligas villkor. När det offentliga säger: Ni får bidrag om ni löser det på det här sättet. Civilsamhällets organisationer är inte skapade för att ta emot uppdrag där någon annan redan bestämt vägen fram till målet. Det vill vi göra själva.
Torsten Friberg
Ordförande i Arbetsgivaralliansen sedan 2001 och ledamot i styrelsen sedan 1993.
Vartannat år ordförande i serviceföretaget Athene, som ägs av Arbetsgivaralliansen och KFO. Även ordförande i Trygghetsrådet TRS, nykterhetsrörelsens Våra Gårdar och Studenthemmet Tempus.
Konsult på företaget Resource People.
Född 1947. Uppväxt i Stockholm och bosatt i Järfälla.
Utbildad förvaltningssocionom 1973 vid Socialhögskolan i Göteborg. Chefsutbildning på Handelshögskolan i Stockholm vid 55 års ålder.
Inledde sin karriär på Riksidrottsförbundet 1973 –1977. Kom efter en kort period på Skolöverstyrelsen till IOGT-NTO, där han var förbundsdirektör under 27 år. Har varit ordförande i Folkbildningsrådet och vice ordförande i Folkspel och Miljonlotteriet.
Gör gärna en ledig dag: Ute i skog och mark. Mina idrotter har varit fotboll, ishockey, bandy och tennis.