Irene Bratli Lundmark tycker att hon har en ganska svag koppling till civilsamhället. Visserligen arbetar hon på en högskola i civilsamhällets regi. Men hon har inte en bakgrund som ideellt aktiv, säger hon, utan är på Ersta Sköndal Bräcke högskola i egenskap av specialist – för att göra den till en bättre arbetsgivare.
I fyra år, varav ett som ordförande, har Irene funnits med i branschkommittén Utbildning och Folkbildning. Den består av tre olika avtalsområden: högskola, folkhögskola och skola/utbildning, och i den senare ingår förskolor, skolor och studieförbund. Nästan alla rörelsedrivna folkhögskolor i Sverige tillhör branschen.
Kommittén arbetar allra mest med kollektivavtalsfrågor. När vi ses har två nya avtal nyligen träffats, ett med Akademikerförbunden och Vision och ett med Kommunal. Irene säger att avtalsfrågorna är stora som små, att de berör lägstalöner för kommunals medlemmar i köken på folkhögskolorna och arbetsrättsliga villkor i stort.
Medlemsorganisationerna jämför sig ständigt med andra på marknaden. Folkhögskolornas lärare har stenkoll på hur gymnasielärarna har det, säger Irene.
Hävdar ni er väl vid sådana jämförelser?
– Det vill och måste vi göra. Om jag talar för vår högskola vill vi ju inte avvika starkt. Sedan kanske vi inte går ut som löneledande.
Inom branschen skolor blir dock löneutvecklingen ett problem. Detta eftersom uppräkningen av statliga bidrag för studieplatser inte sker i samma takt som den avtalsenliga löneutvecklingen. Och på de enklare arbetena utvecklas inte lönebidragen lika fort.
Kommitténs sammansättning har förändrats under senare år, säger Irene. När vi möts saknas exempelvis en representant för skola/utbildning. Folkhögskolorna har – och har haft – flest ledamöter, högskolorna har färre.
När du ser på Arbetsgivaralliansens möjligheter, vad ser du då?
– Fler kommittéer vore möjligt, exempelvis för högskolor. Även om det skulle bli en väldigt liten kommitté skiljer sig ju högskolornas förutsättningar från folkhögskolornas. Och det gäller också i fråga om förväntningar, vad man vill ha ut av Arbetsgivaralliansen. Lönestatistik är
ett exempel. För mig, som arbetar på en högskola, är det kanske inte relevant att jämföra löner för hela branschen Utbildning och Folkbildning. Jag vill veta hur vi står oss mot andra högskolor och universitet.
Står ni er väl?
– Ja, vi har ju samma utbildningspeng. Och sedan några år har vi på Ersta Sköndal Bräcke högskola ett statligt forskningsstöd. Andra mindre enskilda högskolor har inte samma bredd som vi. Vi är den största högskolan i branschen.
Enligt Irene arbetar inte kommittén med "medlemsraggning" bortsett från de informella utbyten som sker inom olika nätverk.
Vilka frågor ser du att styrelsen kommer att ställas oftare inför?
– I största allmänhet vad vi ska syssla med – på vilka sätt vi vill växa och vad som förenar oss som medlemmar. Vi talar redan nu om möjligheter till samgåenden och hur det kan ge oss stordriftsfördelar. Servicebolaget Athene, som ägs gemensamt av oss och KFO, är exempel på hur vi valt att effektivisera våra verksamheter. Skulle vi gå samman helt och hållet skulle vi ta större plats i samhället.
Arbetsgivarfrågorna kommer alltid vara basen, säger Irene. Frågor som ibland kommer upp är om Arbetsgivaralliansen skulle kunna bli en motsvarighet till Svenskt Näringsliv, och då också bli mer politisk.
Att ta plats i samhället, vad kan det handla om?
– Att än offensivare visa varför civilsamhället gör skillnad, att det här finns andra drivkrafter än i affärsdrivna verksamheter.
Är den offentliga debatten om Välfärdsutredningen, där hänvisningar ofta gjordes till idéburna organisationer, ett sådant exempel?
– Det skulle det kunna vara, och samlar i så fall delar av Arbetsgivaralliansen. Då kan man vidga uppdraget till något mer än att svara på remisser. Den utredningen, och den större statliga utredningen om civilsamhället, är exempel på remisser som vårt kansli har besvarat och som styrelsen tyckt till om.
Är det någon fråga inom Arbetsgivaralliansen där det finns en spänning kring den strategiska inriktningen?
– Jag har inte riktigt uppfattat det eftersom jag är ny ledamot. Mitt fokus är än så länge arbetsgivarfrågorna.
Är det något som överraskar dig i rollen som styrelseledamot? Tar vissa ämnen exempelvis mer tid än andra?
– Nej, det är ingenting som tar lång tid, det är mycket effektiva styrelsemöten! skrattar Irene.
Samtalet går vidare in på övergripande trender på arbetsmarknaden. Irene säger att det delvis beror på vilken del av arbetsmarknaden man då avser. I samhället i stort ser hon en ökad uppmärksamhet på frågor om specialisering, digitalisering och robotisering. Men än så länge tycker hon inte att den här typen av trender berör Arbetsgivaralliansen i någon större utsträckning.
Det som inte heller är ett akut problem, men som på sikt lär bli en större fråga handlar enligt Irene om kompetensförsörjning. För medlemmarna i Arbetsgivaralliansen. Och alla andra.
– Det kommer att bli en kamp om talanger och specialister, att rekrytera medarbetare. Det behövs väldigt mycket specialkompetens.
Vad är det exempel på?
– IT är hett, så klart. Men det är inom många områden som arbetsgivare jagar folk. Vi måste alla arbeta med vårt arbetsgivarvarumärke. Här på högskolan, till exempel, har vi en hög snittålder bland lärarna. Och så småningom ska alla ersättas.
Det tar lång tid att göra akademisk karriär. På så vis kanske det är...
– ...naturligt ja! Många stannar länge, långt över pensionsåldern.
Vad är viktigt i arbetet med ett starkt arbetsgivarvarumärke?
– Det finns massor man kan göra! Skapa bra arbets- förhållanden är en viktig bit, så klart. Att erbjuda bra arbetstider, löner och belöning. Det gäller också att få omvärlden, potentiella medarbetare, att uppfatta det vi har att erbjuda.
Hur gör ni det? Ersta Sköndal Bräcke högskola är ju exempelvis inte jättekänd bland allmänheten?
– Jag skulle inte säga att vi själva har gjort ett stort arbete med vårt arbetsgivarvarumärke. Men det är viktigt att göra det. För oss och alla andra. Och oavsett vad vi gör eller inte, så har vi ett varumärke att förhålla oss till.
Mäter ni det på något sätt, hur starkt högskolans varumärke är?
– Nej, det har vi inte gjort.
Så det är egentligen svårt att svara på? Om det är starkt eller inte?
– Ja, det är svårt att svara på, eftersom vi inte har det på pränt. Men vi lyckas med bra rekryteringar och vi har ingen stor personalomsättning. Vi har väldigt engagerade medarbetare. Det har vi på pränt! Men vi har säkert mycket att göra vad gäller kommunikation och varumärkesfrågor.
Å ena sidan verkar det vara en kamp om talangerna, å andra sidan kanske vi går mot en utveckling där kökspersonal så småningom kanske ersätts av robotar. Vad händer då på arbetsmarknaden?
– Det blir större klyftor, eftersom tröskeln blir högre. Du behöver vara fullt frisk och väldigt kompetent för att lyckas på arbetsmarknaden.
Irene ser att ett ansvar faller på civilsamhället, vars organisationer har stor betydelse för människor som står långt från arbetsmarknaden. Men för en ideell organisation med knappa resurser kan det bli en utmaning att erbjuda plats för personer med ett stort behov av arbetsträning eller vägledning.
Sådana tjänster skulle i så fall behöva finansieras genom offentliga medel?
– Det finns ju redan i dag men räcker kanske inte till. Du har inte råd med en trivselmänniska som går runt och vattnar blommorna. Alla ska göra allt. Men det skulle behövas. Det kanske inte är läkarna eller lärarna som ska utföra administrativa uppgifter till så stor del som de gör i dag.
Arbetslivets professionalisering och effektivisering skapar klyftor i samhället?
– Ja.
I den politiska debatten talas det om "enklare jobb". Vad är det – och är det önskvärt för att fler ska komma i arbete?
– Då talar man ofta om det som lägre avlönade jobb. Det finns nackdelar med en sådan utveckling. Men om man ser alla nyanlända som behöver komma in i samhället, så är ju någon form av enklare jobb, som det kommit att kallas, bra. För att lära sig språket, för att lära sig de sociala spelreglerna. Men risken är en lönedumpning – och att människor utnyttjas. Att man använder ersättningen för de enklare jobben till annat och att enskilda personer utför sådana tjänster under längre tid än tänkt. Men det är ju bättre att personer som inte har förutsättningar för svåra jobb, gör enkla – än att de som behövs för att göra svåra och specialiserade jobb gör enkla jobb. Och att då resten stannar utanför och aldrig kommer in på arbetsmarknaden.
Vill civilsamhället i stort göra mer inom det sociala området?
– Jag uppfattar det så, och tror det. Jag kan inte säga säkert, men det ligger i många organisationers uppdrag att bedriva ett socialt arbete. Om det också betyder att vi ska anställa fler, då måste de vi anställer känna arbetstrygghet. Och då måste vi kunna planera mer långsiktigt och komma bort från ett projekttänkande. Är finansieringen oförutsägbar är det svårt att planera bortom nästa års budget.
En annan trend i samhället, säger Irene, är den psykiska ohälsans utbredning. Vad den beror på, och varför Sverige utmärker sig, är svårt att ge bra svar på. Hon uppfattar att många driver sig själva mycket hårt och eftersträvar perfektion på livets arenor. Ohälsan har med arbetslivet att göra, att det är en stor press att göra karriär i dag. Men Irene tror även att ohälsan hänger samman med våra höga krav på fritiden.
– En mängd faktorer spelar in, och det är nog inte i arbetslivet som vi kan lösa alla. Men arbetslivet behöver bli mer inkluderande än i dag. Även på jobbet måste vi få visa oss svaga.
Hur hanterar Arbetsgivaralliansen den här utvecklingen?
– Det handlar om att ge stöd, visa vad det kan innebära att vara en seriös och tillåtande arbetsgivare. Hjälpa medarbetare att skapa balans.
Om vi går mot att allt fler har ett antal olika arbets- och uppdragsgivare, hur tror du det påverkar arbetsgivarens ansvar för helheten?
– Det blir ett ökat tryck på att leda sig själv och sätta egna gränser. Att man vårdar sig själv. Men det är inte lätt!
Vi rundar av med en reflektion kring Arbetsgivaralliansens utveckling under kommande år. Irene vill påminna om att medlemmarna har olika resurser och därför ibland vitt skilda behov.
– Vi kanske kan ge våra medlemmar ännu mer stöd, något olika beroende på om det är en stor eller liten verksamhet. Är du en mindre förening med någon enstaka anställd så kan du behöva stöd mer hands on än om du är i en stor organisation med en stor personalavdelning. Med fler medlemmar, och genom fler samgåenden, tror jag vi kan få resurser till att bistå på ett ännu bättre sätt än i dag. Potentialen är stor, men det är också viktigt att Arbetsgivaralliansen tydliggör sitt varumärke. Vad får jag som medlem mer tid för tack vare att jag har Arbetsgivaralliansen att tillgå? Det kan vi bättre visa!
Irene Bratli Lundmark
Personalspecialist på Ersta Sköndal Bräcke högskola. Ledamot i Arbetsgivar- alliansens styrelse, ordförande för branschen Utbildning och Folkbildning.
Född 1970. Uppväxt i Magnor, Norge, och bosatt i Trångsund utanför Stockholm.
Har arbetat som verksamhetsledare och personaladministratör inom Personlig assistens samt som socialsekreterare i kommunal socialtjänst, omvårdnads- arbete vid ålderdomshem/sjukhem i Frälsningsarméns och ett katolskt klosters regi.
Socionomexamen från Stockholms universitet. Kompletterande studier i arbetsrätt, personal och organisation och ledning.
Gör helst en ledig dag: Utomhusaktiviteter med familjen som segla, cykla, åka skidor eller långfärdsskridskor.